Viskningar från gudarna
Utsikten från villan där höstens retreat Echoes of the gods ägde rum.
Mytologier och skapelseberättelser har alltid trollbundit mig, ända sedan jag var ett litet barn. Särskilt grekiska mytologier om gudar och gudinnor, hjältar och nymfer. Det var ett av mina absoluta favoritämnen i skolan då vi studerade litteraturhistoria. Så därför var det kanske inte så märkligt att jag förälskade mig i Grekland redan när jag besökte landet för första gången. Jag var då nyss arton år fyllda och reste iväg på min första utlandsresa utan föräldrar tillsammans med fyra andra jämnåriga tjejer. Vi begav oss till Zakynthos, en ö väster om Greklands fastland, och redan då väcktes en stark känsla av att jag varit där förut, i andra liv för länge, längesedan. En natt kom vi till en nattklubb som låg lite avsides beläget för sig själv ute på en liten udde, byggnaden var vit och hade en rund form med en stor takkupol. Natten var sen och det var inte så många på nattklubben den kvällen så jag och mina vänner hade dansgolvet nästan helt för oss själva. Jag försvann bort i mina tankar såsom jag ofta gör då jag dansar (dvs jag hamnar i trance) och då jag blickade upp mot takkupolen och såg alla stjärnor på himlen utanför var det som att jag sammansmälte med dem för en stund. Det var då jag fick en plötslig syn av mig själv i ett tempel inte helt olik den byggnad jag befann mig i. Jag var en prästinna och det fanns andra prästinnor där med mig, tillsammans med oss i templet fanns också en guide, åtminstone var det så jag uppfattade honom. Där och då reflekterade jag inte över vem denna guide var, eller vilka prästinnorna var, men synen följde mig genom livet och långt senare skulle jag bättre förstå vad det var jag hade sett.
1. Skymningsljus i Delphi. 2. Monastery of Christ, Margarites, Kreta 3. Samariaravinen, Kreta.
Ett par år senare besökte jag Kreta tillsammans med en väninna. Jag hade vid den tiden hunnit bli tjugotre år. Åren som passerat efter Zakynthos hade jag besökt Cypern, Lefkas och Korfu, vilka alla tre var jättefina öar som jag verkligen tyckte om men som inte lämnade några djupare själsliga intryck. På Kreta däremot kände jag en ständig gudomlig närvaro som följde mig under resan. Jag kunde känna närvaron uppe i de böljande bergen då vi färdades med buss genom bergslandskapet, jag kunde känna den vid kusterna och i de gröna dalarna med de många olivlundarna och jag kände närvaron i fullmånens ljus som vid den tidpunkten råkade vara en otroligt magisk supermåne som steg likt ett jättelikt klot över borgen i Rethymnon stad. Även när vi en dag tog färjan till Santorini kände jag en påtaglig gudomlig närvaro. Vi anlände den dagen till staden Fira, satte oss på en uteservering uppe på höjden med en fantastisk utsikt över Egeiska havet. Jag blickade ut över vattnet som glittrade hänfört i solljuset och för en stund upplevde jag hur jag sammansmälte med den gudomliga närvaron som vistades på denna himmelska plats. Jag var dessutom övertygad om att jag funnit platsen där Atlantis var begraven. Det var dock inte förrän jag senare besökte Knossos som jag skulle möta en sann gudom.
Barrträd vid Knossospalatset, Kreta.
Det var mycket hett den dagen som vi besökte Knossospalatset så jag orkade inte lyssna så noga på guiden som berättade om palatsets historia även om ämnet intresserade mig, det var knappt och jämnt att jag kunde stå på benen i hettan. Så istället drog jag mig undan för mig själv och min blick vandrade långsamt över landskapet. Hela platsen vibrerade påtagligt i en egendomlig kraft, tyckte jag. Så plötsligt fick jag en syn av guden Zeus som uppenbarade sig för mig på toppen av ett berg som sköt upp i bakgrunden. Han såg rakt på mig och det var som jag kunde känna hans närvaro gå rakt igenom mig och i den stunden aktiverades jag med en våg av ljuskoder. I det korta men kraftfulla mötet kände jag ett tydligt kall: jag ska återvända till Kreta och då jag gör det kommer det bli på ett andligt uppdrag.
Åren avlöste varandra utan att jag återvände till Kreta. Ändå bar jag ständigt med mig den starka önskan om att en dag återvända med ett andligt syfte. Med åren fördjupades min andliga utveckling och någon gång runt året 2002 mötte jag en guide i en kanalisering som kändes mycket bekant. Jag blev ledd till ett tempel i de högre sfärerna och mötte honom i en stor, ljus tempelsal där han stod intill en hög piedestal med en gnistrande kristall upprest på. Han var klädd i en enkel vit tunika, hade ett ädelt utseende och såg ut som en ung man, även om han i själva verket är tidlös. Ansiktsdragen var fina, det axellånga håret gyllene och de djupt blå ögonen var mycket vänliga. Han kändes som en vän jag känt i eoner och jag upplevde en sorts broderlig kärlek för honom. Det blev början på många besök i templet och var gång jag kom dit blev jag undervisad i healing. Guiden hjälpte mig även att utveckla min intuition och andra andliga förmågor. Det dröjde dock många år förrän jag förstod att guiden inte alls var någon guide utan den uppstigna mästaren Hilarion och att templet jag besökte var ett tempel dit många människor blivit kallade för att få skolning inom det esoteriska. Sanningens tempel heter templet som en gång var en fysisk plats med anor från Atlantis. Nu befinner sig Sanningens tempel på ett eteriskt plan ovanför Kreta där Hilarion figurerar som läromästare i högre visdom tillsammans med en lång rad prästinnor som tillhör Den smaragdgröna ordern. Det har nu gått upp för mig att Sanningens tempel är samma tempel som jag fick en syn av då jag dansade på Zakynthos den där natten för trettioett år sedan.
Kanske var det så att kontakten med Hilarion behövde fördjupas innan jag var redo att bege mig till Kreta på nytt. Det dröjde i alla fall ända fram till år 2023 tills jag fick ett tydligt kall från Hilarion och mina guider att det var dags att bege sig till de platser som är förbundna med Sanningens tempel. Budskapet var att jag skulle bege mig till Aten, Delphi och Kreta för att aktivera - och aktiveras av - energierna på dessa magiska platser. Det behövdes ske 2024, inte senare fick jag till mig. Ungefär vid samma tidpunkt hörde Lena Thurner av sig till mig med frågan om jag var intresserad av ett samarbete. Så därigenom skapades retreatet Echoes of the gods och vi blev guidade till en mycket vacker villa som ligger belägen på en magisk naturskön plats omgiven av berg och olivlundar. Det visade sig snart, passande nog, att platsen befinner sig vid foten av en helig kraftplats: Idaberget, där guden Zeus föddes och fostrades. Inför retreatet besökte vi Aten, Delphi och Kreta för att reka tillsammans med tre vänninor och ett par månader senare, i oktober detta år, öppnades dörrarna för Echoes of the gods som bestod av två grupper med fantastiska kvinnor. Tillsammans upplevde vi magiska möten med gudarna, gudinnorna, prästinnorna från Den smaragdgröna ordern och Hilarion och vi skapade en plattform för de högre frekvenser som vill komma ned från Sanningens tempel.
1. Olivträd vid Akropolis i Aten. 2. Margarites, Kreta. 3. Knossospalatset, Kreta.
Än är inte uppdraget slut dock, det har endast börjat. Nästa år fortsätter äventyret och jag beger mig till Santorini för att utforska de mytomspunna landskap som sägs bära på nyckeln till Atlantis mysterier. På Santorini kommer jag hålla ett retreat vid havet tillsammans med medicinkvinnan och healern Maria Norman. Det kommer äga rum i maj och starta med en kraftfull fullmåne som dessutom råkar vara Vesak måne, högtiden då man firar Buddhas födelse och uppstigning.
För er som känner er kallade till Kreta så kan jag meddela att jag kommer återvända dit igen. Mer om detta kommer jag berätta i kommande nyhetsbrev så passa på att anmäl dig till det här nedan om du inte redan är prenumerant.